Karbala- Martyrskapets koncept

           Shahid innebär shahadat och shahadat innebär vittnande; shahadat innebär att se sanningen och vittna om den, stå vid den och försvara den i alla avseenden, så pass att man är beredd att offra sin förmögenhet, sin ställning, alla sina ägor, sina käraste och även sitt liv i dess väg och låta sitt blod spillas för sanningen att segra – shahid är den som anammar och manifesterar shahadat i och genom hela sitt väsen och liv! Detta är innebörden av martyrskap. Att vittna om sanningen. Gud säger i den heliga Koranen: ”TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör.” [Surah al-Ma’idah, 5:8]                                    

Karbala ­ Revolutionen utan ände

En föreläsning av: Broder Mikael ­ Paltalk 2009-12-25

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!

Alhamdolillah ir Rabil ”alamin. Wasalaat wasalaam ”ala Ashrafal Anbiyai wal Mursalin.

Habibe Illah al-Alamin. Abul Qasime Mohammad wa ”ala Alihi Teyyibina at-Taherin.

För vår väntade Imams(AJ) snara och mycket nära återkomst, var vänliga att skicka en

salawat.

Mina bröder och systrar i tron, asalaam aleikom wa rahmat allahi wa barakato.

Inledning:

”Och säg inte om dem som stupar [i strid] för Guds sak: ”De är döda.” Nej, de lever, fastän ni

inte är medvetna om detta.” [Surah al-Baqarah, 2:154]

Har ni någon gång funderat över varför det förekommer ett så stort hat mot Islam idag?

Varför ser vi främlingsfientliga partier växa sig starka i Europa idag? Partier vars främsta

agenda handlar om att minska Islams inflytande i samhället.

Det sägs att hat grundar sig från okunskap. Baserat på detta delikata uttryck, börjar då i

sådana falla Europa bli mer och mer okunnigt?

Det finns en vacker hadith från Imam Sajjad(A) som passar in i detta sammanhang. Hadithen

går så här: ”Den bästa handlingen är att avstå från kärlek till denna värld. Det finns olika sätt

att älska denna värld. En av dem är ”stolthet”, genom vilken Iblis gick vilse. En annan är

”girighet”, vilket var resultatet av att Eva(A) bjöd Adam(A) till att äta vete. En är

”avundsjuka”, vilket var resultatet av att Kabil dödade Habil(A). Efter dessa, kommer

kärleken till kvinnor, denna värld, makt, lyx, rikedom, etc. Bland dessa, är kärleken till denna

värld roten till allt ont.” [Osol al-Kafi, vol. 2, sid. 315]

När vi tittar på de europeiska kolonialländerna och det kapitalistiska systemet idag, ser vi

nästan en ”copy-paste” version av denna hadith.

I detta läge kanske det inte är så konstigt att de flesta ställer sig kritiska till Islam, och således

känner obehag så fort de hör ordet martyrskap.

Konceptet av martyrskap:

Men vad innebär då detta begrepp och varför har det fått en sådan negativ klang i dagens

samhällen? Denna föreläsning ämnar föra oss närmare ett svar på denna fråga.

Konceptet av martyrskap (shahada) inom Islam kan enbart förstås genom ljuset av det

islamiska konceptet, Helig strävan (jihad). Och konceptet av jihad kan enbart förstås då

1

lärosatsen om påbjudandet av gott och förbjudandet av ont (al-amr bi”l-maruf) förstås fullt

ut. Gott och ont, rätt eller fel, kan enbart förstås om den oberoende gudomliga källan av

rättfärdighet, sanning och godhet (dvs. Tawhid) fyller våra hjärtan. Därtill krävs insikt om hur

Budskapet av denna gudomliga källa förmedlats till mänskligheten genom det så kallade

profetskapet (Nobowwah). Slutligen kommer inte detta gudomliga budskap att fullt ut

uppskattas eller inses förrän förkroppsligandet av detta budskap, självaste idealet för

vägledning (dvs. Imamat) identifieras.

Vi kan alltså genom detta klart och tydligt se att konceptet av martyrskap inom Islam är

något som länkas till religionen i dess helhet. Martyrskapet är fulländandet av religionen.

Hela denna process kan åtminstone begripas om man fullt ut förstår innebörden av termen

”Islam”. Ordet Islam har sitt ursprung från den arabiska termen salama, vilket betyder att

”underkastelse” eller ”fred”. Således betyder Islam total och fredlig underkastelse till Guds

vilja. En underkastelse som gör oss redo att dö som martyrer.

Så vad menar jag då? Jo, martyrskapet, precis som alla andra Islamiska koncept, kan enbart

förstås genom ljuset av tawhid, den absoluta enheten av Gud och den fulla underkastelsen

till Hans vilja och befallningar.

På detta sätt är inte shahada något undantag, utan samtliga Islamiska koncept går tillbaka till

dess källa, nämligen tawhid.

Så varför har då folk fått en så negativ inställning till detta? Jag skulle vilja hävda att shahada

konceptet är missförstått, både bland icke muslimer såväl som muslimer. Martyrskap har ett

nära samband med konceptet av jihad, dvs. de hänger ihop med varandra. Tyvärr så har de

flesta intellektuella människorna bland icke muslimerna idag, avsiktligt eller oavsiktligt,

definierat ordet jihad som enbart ”Heligt Krig”, och således har de varken förstått jihad eller

martyrskapet, dvs. shahada, för den delen. Är det så att väst kanske har utnyttjat denna

tolkning för att således kunna skrämma sin befolkning och rättfärdiga sina så kallade krig

mot terror? Vi får inte glömma att de flesta terrornätverk idag har sponsrats av

underrättelsetjänster som CIA och Moussad, varav flertalet bevis för detta har påträffats.

Dessa terrornätverk har bara en tolkning på sin agenda om jihad, och det är att föra ett

blodigt krig mot alla de som inte accepterar deras lära.

Muslimerna däremot, blickar ofta tillbaka till historien när de tänker på martyrer. De tänker

på de som, under den tidiga Islamiska eran, stupade på slagfälten och således definierar de

ofta martyrskapet som en fatalistisk död för de som står Allah(SWT) nära. På detta sätt

missar de länken mellan en fortsatt strävan i Guds väg (dvs. jihad) och martyrskapet.

Ok, så här långt har vi förstått att martyrskap inte bara handlar om att dö på ett slagfält,

utan det krävs mer än så. De missförstånd som uppstår, sker oftast på grund av denna

okunskap eller snara bild som jag beskrev nyss. Vi får inte glömma att martyrskap bara är

begränsat till Islam, men ändå måste vi förstå att martyrskap aldrig kan uppnås av människor

med materialistiska uppfattningar. Vad menar jag med detta då? Om ni kommer ihåg vad jag

2

nämnde i början så är ju vägen till martyrskap avståndstagandet från all form av

materialistisk kärlek, och därför kan inte martyrskap länkas till människor utan tro på

religiösa, spirituella och gudomliga system. Detta är ganska självklart.

Helig kamp eller strävan, dvs. jihad, och konceptet av martyrskap i Guds väg, hör alltså ihop.

Båda dessa ord har använts flitigt i den heliga Koranen. Koranversen jag inledde denna

föreläsning med är bara ett exempel på detta.

Men om vi nu skall komma fram till någon riktig definition som vi kan greppa och förstå så

måste vi gå tillbaka till det arabiska ordet för martyr, dvs. shahid. Men innan vi gör detta,

ville jag bara dela med mig om något jag hörde för ett tag sedan.

En professor i Islamologi här i Sverige, sade en mycket häpnadsväckande sak. Han menade

att alla muslimer är potentiella självmordsbombare. Och vad menade han med det då? Jo

det var just det att martyrskapet i slutändan är det som en muslim kommer att söka upp, då

detta är resultatet av att söka efter det som religionen förespråkar. Om han bara visste hur

rätt han hade i detta uttalande. Vägen till sanningen sker genom strävan efter martyrskap.

Vilket leder oss till följande:

Det arabiska ordet för martyr ­ shahid ­ innebär ”vittne” och shahid refererar alltså till den

som utför ”shahadat”; det vill säga den som vittnar.

Shahid innebär shahadat och shahadat innebär vittnande; shahadat innebär att se sanningen

och vittna om den, stå vid den och försvara den i alla avseenden, så pass att man är beredd

att offra sin förmögenhet, sin s
tällning, alla sina ägor, sina käraste och även sitt liv i dess väg

och låta sitt blod spillas för sanningen att segra ­ shahid är den som anammar och

manifesterar shahadat i och genom hela sitt väsen och liv!

Detta är innebörden av martyrskap. Att vittna om sanningen. Gud säger i den heliga

Koranen:

”TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot

människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt ­ det ligger gudsfruktan närmast;

Gud är väl underrättad om vad ni gör.” [Surah al-Ma”idah, 5:8]

En martyr är alltså en person som ser och vittnar om sanningen. Innebär då detta att man

kan vara vid liv och samtidigt kallas martyr? Svaret är ja. Om sanningen tagit över hela ditt

väsen, om det fyllts med källan av Guds enhet, tawhid, och eliminerat alla spår av egoism;

om man utplånat sin egen vilja i Guds vilja ­ ja då är man en levande martyr. Själsligt har du

redan dött och förintats i Guds enhet och således har du blivit ett levande exempel på det

som Gud skapade oss för.

Karbala och Bani Hashims ungdomar

Detta syskon för oss till Karbala, och de händelser som utspelade sig under månaden

Moharram. Imam Hossein(A), hans följeslagare och familj, hade kommit av en enda

3

anledning. Fulländad kärlek. I deras hjärtan och själar var de redan levande martyrer som

bara väntade på att klippa det sista bandet mellan denna värld och livet efter detta, och

således rädda Islam från dess undergång.

Denna dag brukar minnet av ungdomarna i Karbala betonas och upprätthållas. Därför

kommer jag här att ge er en inblick i vad som blev dessa unga hjältars öde. Följande är ett

utdrag ur boken ”Ashuras hjältar”, sammanställd av DVV:

Qasim(A), son till Imam Hassan(A) och Aun(A) och Mohammad(A), söner till Zaynab(A),

samlades för att diskutera hur de skulle kunna försvara Imam Hossein(A) på bästa sätt. Det

fanns en fast beslutsamhet av vilja i deras unga ansikten. Var och en av dem ville vara först

ut till slagfältet, förberedda på att offra sitt blod. Även de få ord de utbytte sinsemellan

indikerade på deras rädsla över att Imam Hossein(A) skulle hålla tillbaka dem från slagfältet.

De diskuterade sinsemellan hur de skulle kunna övertyga Imamen(A), för att få tillstånd att

gå ut till slagfältet.

Samtalen avbröts av en person som kom och meddelade Qasim(A) att hans mor Umme

Farwa ville träffa honom. Han skyndade sig till tältet, och så fort han kom in, kramade hon

sin son och sade: ”Qasim min son, vet du varför jag ropade på dig? Jag vill påminna dig om

din skyldighet gentemot din farbror, Imam Hossein(A). Jag vill berätta något för dig om den

enastående kärlek och tillgivenhet som din far, Imam Hassan(A) hade för Imam Hossein(A).

De bägge två var så hängivna till varandra, att de alltid tänkte och agerade samtidigt. Den

minsta lilla smärta som drabbade den ena, kändes omedelbart av den andra brodern, det var

som om dem vore tvillingar från samma embryo. Från den unika kärlek din far hade för

Imam Hossein(A), kan jag föreställa mig hur han skulle ha agerat om han levt idag! Han skulle

ha varit först ut med att offra sitt liv, för sin älskade broder. ”

Hon stannade upp i några sekunder och sedan sade hon med en mjuk ton, medan hon

funderade,: ”Jag är säker på att hans vilja skulle vara att du offrade dig för honom denna

dag. Mitt barn, när din far avled så var du för ung, för att förstå dig på livet. På dödsbädden

var hans sista ord till mig: ”Umme Farwa, jag anförtror dig och mina barn till Allah(SWT) och

Imam Hossein(A). När Qasim växer upp, berätta för honom att min sista önskan var, att han

skulle stå vid sidan av Imam Hossein(A) i både medgång och motgång. Jag kan se moln av

förräderi samlandes runt Imam Hossein(A). En dag kan komma, då han kan behöva orubblig

hängivenhet och uppoffringar från hans nära och kära. Fast jag kommer inte att få uppleva

denna dag, som min sista önskan, är att du skall förbereda Qasim för denna dag redan från

hans barndom.” Hennes röst hämmades med känslor, när hon fortsatte: ”Min Qasim, sedan

den dagen din far tog sina sista andetag, har Imam Hossein(A) sett efter dig som sin egen

son. Nej, han har behandlad dig bättre än hans egna söner vid alla tillfällen. Du vet själv, hur

han har uppfyllt alla dina önskemål, så att du inte skulle sakna den kärleken och

tillgivenheten från din far. Nu är det din tur att visa att du till en viss grad kan betala tillbaka

din skuld av tacksamhet gentemot honom, genom, att offra ditt liv för honom innan någon

av hans söner, bröder eller släktingar. Nu har du chansen att besvara hans kärlek och

4

tillgivenhet, genom att visa fienderna att du är en ättling från Imam Alis(A) hushåll och kan

svinga svärdet till ditt försvar för sanningen. ”

Under tiden Qasim(A) var borta, väntade både Aun och Mohammad på honom. Sedan

återvände dem till deras tält för att trösta sin mor, Seyyeda Zaynab(A), vars sorg och

bedrövelse saknade ord för att beskriva. När de gick in i tältet såg de henne sitta på marken

med ett ljus i handen och tittandes intensivt på deras kusin, Ali Akbar(A). Som hon hade

uppfostrat som sin egen son med en kärlek och tillgivenhet som var lika stor som för sin

egen son. När hon såg att båda två kom in i tältet, bad hon dem att komma och sitta nära Ali

Akbar(A). Båda två gjorde vad hon bad om. Hon vände sig mot dem och sade med låg röst:

”Mina barn, vet ni vad morgondagen har i beredskap för oss? Det blir en dag av prövning,

det blir en dag vars blod från vår familj kommer att flöda som vatten; Det blir en dag då

blodshämnd av fienderna till Profetens(S) hus kommer att spillas. Jag vill att ni bägge två

mina älskade söner, som skall fungera som försvarare för er farbror, Imam Hossein(A) och

hans barn på bekostnad av era liv.

Ali Akbar(A) lyssnade tyst på samtalet mellan mor och de två sönerna medan han

observerade moderns och sönernas ansiktsuttryck. Med ett svagt lekande leende på hans

läppar, sade han(A): ”Vi som tillhör Profetens(S) familj kommer att gå ut för att möta döden

som vår vana. I vilken ordning det blir, kommer Gud att avgöra.” Kanske var han övertygad

om att Imam Hossein(A) aldrig skulle låta sina systersöner dö, så länge han, Ali Akbar(A)

fanns bland dem. Hur rätt hans antagande skulle vara, skulle komma att visa sig under

händelserna av Ashura.

Liksom alla förbigående saker så passerade denna natt bort för att bli ett kapitel i historien.

Dagen såg gryningen och med den började de blodiga händelserna som fick människor med

spår av mänsklighet att darra av ilska och sorg. Precis som Ali Akbar(A) hade anat den natten

så visade det sig att, när det var dags för familjens medlemmar att gå ut på krigsfältet så kom

Imam Hossein(A) fram till honom med handen på hjärtat och sade till Ali Akbar(A): ”Min son,

gå framåt för att uppfylla din utnämnda uppgift.” Hur mycket Seyyeda Zaynab(A) och Umme

Farwa än sade ifrån, då de ansåg att så länge som deras söner levde så kunde de inte tänka

sig att, Ali Akbar(A) skulle få offra sitt liv. Och hur mycket Abbas(A) än vädjade om att låta

honom vara bland de första Bani Hashimite
r, (ättlingar till Hashim ­ Profetens(S) farfars far)

att dö i strid, så insisterade Imam Hossein(A) att han skulle skicka Ali Akbar(A) som sin egen

representant för att vara den första bland hans familjemedlemmar. Ali Akbar(A) gick till

slagfältet för att aldrig återvände tillbaka igen.

Seyyeda Zaynab(A) var otröstlig för Ali Akbars(A) död. Nu svävade Aun och Mohammad

omkring Imam Hossein(A) och vädjade att låta dem gå ut på slagfältet.

Inte heller var Qasims(A) vädjan till Imamen(A) mindre ivrig, för att få tillåtelse att gå ut på

slagfältet. Då Qasim(A) upprepade sin förfrågning och hans farbrors svar var: ”Kära barn, hur

kan jag tillåta dig att gå. När jag vet om att en säker död väntar dem som vågar sig ut till

5

slagfältet. Din far, min älskade broder Imam Hassan(A), hade anförtrott dig till mig vid hans

dödsbädd. Mitt hjärta skälver av tanken på att skicka in dig i dödens käftar.”

Detta svar från Imam Hossein(A), fick Qasims(A) hjärta att brista. Han trodde att, hans

farbror aldrig skulle tillåta honom att dela samma öde som de övriga martyrerna. Med

tårarna i ögonen stod han där, utan att veta vad han skulle göra för att lyckas få tillåtelse av

Imam Hossein(A).

I samma ögonblick kom Seyyeda Zaynab(A) till sin bror med ihop vikta händer och sade till

Imam Hossein(A), ”Min kära broder, under hela mitt liv har jag aldrig bett dig om en tjänst.

Nu, för första gången ber jag dig att uppfylla min önskan, låt mina söner följa i samma

fotspår som Ali Akbar(A). ”

Imam Hossein(A) tittade på Seyyeda Zaynab(A) och sedan på hennes söner. Med nedböjt

huvud svarade han, Seyyeda Zaynab(A), ”min kära syster, jag finner det omöjligt att förneka

din första och din sista önskan. Även om mitt beviljande, gör så att mitt hjärta sjunker inom

mig.” Han vände sig till Aun och Mohammad och sade: ”Kära barn, gå vidare och fullfölj era

hjärtans önskan att dö som hjältar. Jag ska snart göra er sällskap på denna resa till

evigheten.”

När Qasim(A) såg att Aun och Mohammad hade beviljats tillstånd att marschera ut från

deras mor, skyndade han till sin mors tält och nästan snyftande med besvikelse, sade han till

sin mor, Umme Farwa att Aun och Mohammad hade fått tillstånd av Imam Hossein(A), med

hjälp av deras mors önskan till Imam Hossein(A). Medan Qasim(A) inte hade någon som

kunde vädja för honom till hans farbror. I fullkomlig förtvivlan, yttrade han följande ord; ”Om

mitt öde inte är martyrskap denna dag så har livet ingen charm kvar för mig längre. Då är

mitt öde att vara i fångenskap och ledas genom gatorna till en fängelsecell?”

Att se Qasim(A) så bitter och modfälld gjorde att Umme Farwa brast ut i tårar av sorg. Men i

det ögonblicket mindes hon plötsligt sin makes ord, strax före hans död. Han, Imam

Hassan(A) hade sagt till henne, att det kommer att komma en tid då Qasim(A) finner sig i ett

dike av förtvivlan och missmod och känner sig nedstämd och deprimerad bortom

beskrivning. Han hade sagt att när detta händer, skulle hon ge honom ett kuvert där han

hade bevarat ett speciellt brev för detta tillfälle.

Qasim(A) fick nu brevet, han öppnade det ivrigt och läste högt för sin mor. Imam Hassan(A)

hade skrivit: ”Mitt barn, när detta brev når dig finns jag inte längre. När du läser den kommer

du att finna dig själv splittrad i en konflikt mellan din önskan att göra din plikt och uppfylla

dina skyldigheter och visa din kärlek och aktning för din farbror samtidigt som hans kärlek

och tillgivenhet för dig tvingar honom att hålla tillbaka dig. Min Qasim, jag har förberett för

denna händelse genom att skriva detta brev till dig och med ett brev till min kära broder

Imam Hossein(A). Lämna över brevet till Imam Hossein(A), så kommer han att uppfylla ditt

hjärtas önskan. Det finns mycket jag skulle kunna säga vid detta tillfälle, men medan du läser

6

detta så kommer du finna att tiden som skiljer oss åt inte kommer att vara långvarig längre.

Så skynda dig mitt barn, jag väntar på dig med öppna armar för att välkomna dig.”

Umme Farwa var den första av dem att vakna up ur de djupa tankarna som följde från

brevets ord. Hon bröt tystnaden och sade: ”Min käraste Qasim, nu när din far även vid

döden har kommit till din undsättning, så ta detta brev till din farbror Imam Hossein(A). Jag

tvivlar att han nu längre, kan förneka dig sin tillåtelse till martyrskap.”

Qasim(A) kunde knappt nu behärska sig. Han rusade in i tältet till Imam Hossein(A) med

brevet i handen. Han fann Imam Hossein(A) stående utanför Seyyeda Zaynabs(A) tält och

iakttog uppmärksamt slagfältet. Abbas(A) stod bredvid honom och Seyyeda Zaynab(A) stod i

närheten av dörren och höll upp draperiet och tittade på Imam Hossein(A) och Abbas(A)

ansikten. Qasim(A) visste om att de alla tittade på striderna som Aun och Mohammad

bekämpade. Hur kunde han störa hans farbror vid ett sådant tillfälle? Han stod tyst vid sidan

av Imam Hossein(A) och Abbas(A) och tittade i riktning mot armén som stred mot hans två

unga kusiner. Han kunde se hur dammoln började stiga uppåt och att en av dem hade gått

före den andra. Inte så långt bort kunde han se den yngre av dem, Mohammad slåss mot ett

antal av fiendens soldater som hade omringat honom. Aun och Mohammad stred tappert

och föll tillslut till marken som martyrer.

Yazids armé började slå på trummorna för slakten av de två systersönerna till Imam

Hossein(A) och tillkännagav sin seger. När trumslagen stannade, ropade de efter Imam

Hosseins(A) unga försvarare för att komma ut till slagfältet så att han skulle möta döden.

Qasim(A) kom över till Imam Hossein(A) som stod nära Seyyeda Zaynabs(A) nedfallande

ställning, med sitt huvud nedböjt. Qasim(A) kunde inte samla tillräckligt med mod för att

säga vad han hade kommit för, och för att be om tillåtelse att gå ut till strid från Imam

Hossein(A). Han räckte i stillhet över sin fars brev till Imam Hossein(A). Det han hittade i

kuvertet, hade han fått av sin mor. Imam Hossein(A) sneglade på handstilen på brevet och

kände genast igen den av sin avlidna saknade broder. Med förvåning öppnade han brevet

och läste det ivrigt. Han kunde inte kontrollera sig själv och brast ut i tårar av sorg. I brevet

stod det: ”Min älskade bror, när detta brev kommer att läsas av dig så kommer du att vara

omgiven av sorger från alla sidor. Med döda kroppar av dina nära och kära utspridda runt

omkring dig. Jag kommer inte vara där för att offra mitt liv för dig, men jag lämnar kvar

Qasim(A) efter mig som min ställföreträdare för denna dag. Min bror, jag ber dig att inte

förkasta min önskan. I kärlekens namn som du bär för mig, ber jag dig att låta Qasim(A) gå ut

och dö i ditt försvar. Käraste bror, i själen är jag med dig och tittar på dina heroiska

uppoffringar och delar med dig dina sorger och lidanden. ”

Imam Hassans(A) brev påminde Imam Hossein(A) om förflutna minnena av sin bror, som han

var hängiven till och grät ymnigt av minnena för Imam Hassans(A) kärlek och tillgivenhet.

Vilken unik kärlek Imam Hassan(A) hade för honom. Trots sin död hade han lämnat Qasim(A)

efter sig som sin ställföreträdare för denna dag!

7

Med ansträ
ngning kontrollerade sig, Imam Hossein(A) och vände sig mot Qasim(A) och sade:

”Kära barn, din fars önskemål, som jag anser vara en order till mig och som inte ger mig

något annat alternativ än att marschera till slagfältet, Qasim(A), som din far har önskat sig.

Om det är så att jag kommer att få bära såren från ditt martyrskap, så böjer jag mig ner inför

Guds vilja”

Qasims(A) önskan hade äntligen blivit uppfylld och tiden var nu inne bege sig ut på slagfältet

för att aldrig mer komma tillbaka …

8

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *