Tawfiq (Lyckan från Gud)

  Tänk på att detta sker i två påföljande steg som hänger ihop och glöm inte att detta börjar med vårt engagemang och strävande och avslutas med Guds stöd och hjälp och att engagemanget är ett villkor för strävandet.                                   

Podcast: Play in new window | Download

Subscribe: Google Podcasts | RSS

Tawfiq – Lyckan från Gud

En föreläsning av: Broder Mikael ­ Paltalk 2008-10-31

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!

Alhamdolillah ir Rabil ”alamin. Wasalaat wasalaam alel habib al mustafa abel qasimi

mohammad wa aali mohammad.

För vår väntade Imams(AJ) snara och mycket nära återkomst, var vänliga att skicka en

salawat.

Mina bröder och systrar i tron, asalaam aleikom wa rahmat allahi wa barakato.

Frige ditt skuldsatta nafs, så lycka från Ovan må le…

Gud säger i den heliga Koranen:

”Men dem som strävar och kämpar för Vår sak skall Vi sannerligen leda på de vägar som för

till Oss. Gud är alltid med dem som gör det goda och det rätta” [29:69]

Även om vi många gånger påstår annat och ibland verkligen själva tror annat, så visar det sig

genom våra handlingar att vi har pantsatt vårt nafs! Vad menas med detta?

På samma sätt som man lämnar in och pantsätter något av ens ägo i en pantbank och i

gengäld får låna pengar, så har vi på liknande sätt pantsatt vårt nafs och med det vår fria själ

och i utbyte till detta lever vi med stor förtjusning och fästelse i denna värld omgivna av

förblindande slöjor.

Med andra ord blir livet och levnaden i denna värld en kärlek, en fästelse och ett mål i sig ­

istället för att detta liv och tiden på denna jord och i denna värld först och främst ska vara

ett medel, som ska användas för att nå ett högre mål.

Vårt liv är till för att levas med medvetenhet. Glöm inte att Islam inte är för, utan snarare

emot, att skilja sig från denna värld och leva i avskildhet och under taskiga

levnadsförhållanden.

Islam uppmanar oss att leva i denna värld och njuta av dess godheter, men då inom Guds

gränser och inte på bekostnad av vårt eviga liv och vår boning i Nästa värld och framförallt

inte på bekostnaden av vår själ!

Och på samma sätt som man i pantbanken inte får tillbaka det man pansatt förrän man

betalar tillbaka de pengar man har fått låna, och på samma vis, är vårt nafs pantsatt och om

vi inte väljer att leva i och FÖR denna värld så kommer inte vårt nafs att befrias.

Detta kommer leda till att vi ständigt hålls tillbaka och blir strandsatta, fastkedjade, tyngda

och hindrade från att fritt lyfta till högre höjder och prova den mänskliga potentialens vingar.

1

Hur förhåller sig denna pantsättning rent praktiskt då?

Ett exempel på detta, är fenomenet ”tawfiq” ­ och då menar jag inte pojknamnet Tawfiq,

som tyvärr flytigt används till att hänga upp alla möjliga tillkortakommanden på. Det jag

menar med Tawfiq är att få lycka från Gud och att fullfölja och lyckas med utförandena av

våra handlingar.

Man kan även jämföra detta med den något populärare felaktiga användningen av ”qisma”

(något som är bestämt av Gud och som man inte kan göra något åt) där människans egna val

egentligen varit avgörande.

Som ni kanske känner igen så hör man ofta folk säga ”jag hade inte ”tawfiq” (lyckan) att göra

det ena och det andra” eller ”jag hade inte ”tawfiq” (lyckan) att komma till… och delta i… och

hjälpa med…” o.s.v.

Eftersom denna ”tawfiq” eller ”lycka” anses vara skänkt från Gud så skulle det enligt denna

tolkning innebära att Gud delar ut ”tawfiq” till höger och vänster hursomhelst och till en del

men inte till andra; då det kan tyckas att vissa alltid har ”tawfiq” medan andra nästan alltid

är utan ­ enligt egen angivelse!

Skulle detta vara fallet så är det naturligt att ifrågasätta varför Gud ger ”tawfiq” till

honom/henne men inte till mig eller vice versa? Det skulle då innebära att Gud är orättvis

och då ”Adl” (rättvisa) är en av Usol-e-din (trons grundsatser) och dessutom en av Guds

heliga namn, så innebär det alltså att denna tolkning omöjligt kan stämma och ”tawfiq” kan

då inte vara något som Gud delar ut till en del men inte till andra utan orsak.

Då blir nästa fråga:

Vad är ”tawfiq” och hur kan man få tag på det?

Det ligger en viss sanning i detta med ”tawfiq” men inte på det överdrivna sätt som vi ofta

applicerar. Det är sant att om GUD inte vill att något sker så finns ingen styrka som kan

motsäga sig detta och på samma sätt, om GUD vill att något sker så finns det ingen stryka

som kan motsäga sig detta heller.

Men detta innebär inte att Gud handlar utan anledning och bara på måfå ser till att vissa

saker sker och lyckas men inte andra. Ett av Guds heliga namn är som bekant ”Hakim” (den

som handlar med ”hikma” (vishet)); alltså sker inget utan anledning.

När det kommer till Guds skänkande av ”tawfiq” till människor ligger det en sanning även i

detta på så sätt att Gud har uppmanat oss människor och ombett oss att sträva och försöka

och göra vårt bästa och att Han då kommer att hjälpa oss och se till resten.

Tänk på att detta sker i två påföljande steg som hänger ihop och glöm inte att detta börjar

med vårt engagemang och strävande och avslutas med Guds stöd och hjälp och att

engagemanget är ett villkor för strävandet.

2

Gud säger i den heliga Koranen:

”Troende! Om ni ger Gud er hjälp skall Han öka [er styrka] och göra er stadiga på foten”

[47:7]

Alltså är ”tawfiq” något som Gud lagt fram åt oss människor att få tag på själva; man skulle

kunna likna det vid att ”tawfiq” är nyckeln till en låst dörr som Gud har lagt ovanpå en hylla

och satt en kartongbox vid fönstret på andra sidan rummet. Vi kan inte få tag på och nå

nyckeln bara genom att stå upp och sträcka på oss utan vi behöver göra oss besväret och

mödan att bära fram kartongboxen fram till hyllan, ta oss upp och stå på den och sedan

sträcka oss efter nyckeln som får upp den låsta dörren.

En del, i en sådan situation, har inte tillräckligt med tålamod för alla dessa steg och mödor

och tar då till råstyrka och våld och försöker slå sig ut genom dörren ­ dessa är de ignoranta.

Andra förstår hur det hela ligger till och tar sig till fönstret för att hämta kartongboxen men

väl framme fastnar de och kanske nöjer sig för utsikten bakom glaset och så småningom

glömmer de varför de hade tagit sig till fönstret till att börja med ­ dessa är de av svagare

vilja.

Och den tredje gruppen håller sitt ultimata mål ­ att tar sig ut till friheten ­ ständigt levande

i sinnet och köper alla mödor och kämpar med allt vad de har för att slutligen lyckas.

”Tawfiq” skulle även kunna liknas vid en slutgiltig underskrift på ett kontrakt; allt förarbete

bakom förslaget som ska leda till ett beslut och resultat måste ha genomförts av den

anställde och sedan så läggs detta fram för chefen att signera och först då kommer beslutet

att gälla. Det kommer aldrig ske någonting om inte den anställde arbetat, utvecklat och fört

fram det hela ända fram till chefen. Han/hon skulle ju inte lika gärna kunna lägga fram ett

helt tomt pappersark framför chefen och be denne signera, utan chefen skriver på först efter

att allt annat stämmer och är i ordning.

Så nästa gång vi vill använda frasen ”jag hade/fick ingen tawfiq” bör vi alla tänka oss för och

fråga oss själva: har jag verkligen gjort allt i min makt för att uppnå målet?

Världsliga saker och förbindelser håller oss många gånger tillbaka från
att uppnå ”tawfiq”

och med det sann lycka och frihet; liksom en duva vars fot fastnat i jägarens nät och som

gång på gång försöker lyfta, genom att livligt röra på sina vingar åt alla håll för att med stor

möda knappt höja sig ovan mark innan den tvingas ner igen av snarans grepp. Men duvan

ger inte upp och försöker om och om igen men utan lycka tills den slutligen är alldeles för

matt och uppgiven för att ens röra på vingarna.

Men har ni sett hur samma matta duva gör en sista kraftansträngning då den ser jägaren

närma sig och precis innan jägarens hand når den och ska fatta tag i den; denna

kraftansträngning är det allra sista, och kanske framförallt för att all duvans hopp och tro och

vilja satts till den, är den också det kraftigaste och duvan kan mycket väl lyckas och bli fri!!

3

Låt oss i denna månad försöka vara som denna duva; låt oss åtminstone försöka att inte vara

mindre än duvan i strävan efter frihet och frigörelse från greppet av allt som håller oss

strandsatta…

Och som avslutning lär vi oss av profeten Sho”aib(A) som sade till sitt folk:

”… det enda jag vill, är att så långt jag förmår [hjälpa er att] leva ett bättre liv. Om jag skall

lyckas med detta ligger helt i Guds hand; till Honom litar jag och till Honom vänder jag alltid

åter i ånger [över mina synder]” [Surah Hud, 11:88]

Jag tackar er alla som tog er tid att lyssna på denna föreläsning och Vi tackar Gud för att ha

skänkt oss tawfiq och ber Honom vägleda och stärka oss alla till att ta vårt ansvar och stadga

våra steg i Sin väg med Sin tawfiq och välsignelse, genom följet av Profeten(S) och Ahl al-

Bait(A) inshaAllah!

Låt oss tillsammans höja händerna till himlen och recitera dua Faraj.

Dua Faraj…

Wa Salallah aleihi waala alihi ”atayibin ”altahirin!

4