Muharram 18: #3 Könsroller – mannnens & kvinnans ställning

Inledning

Vi har tidigare pratat om kärleken till Ahl al-Bait(A) samt hur lyssnandet påverkar kärleken och få den att blomstra eller vissna. Utifrån denna syn, att kärlek är grunden till Islam, som Profeten(S) sade, ska vi titta på mannens och kvinnans ställning och deras roller.

Bakgrunden till denna föreläsning är bl.a. att den syn som finns, särskilt från männens håll, och som särskilt uttrycks online på olika sätt, inte är en Islamisk syn, inte grundad på kärlek, inte balanserad, utan snedvriden, tagen ur sin kontext, och används för att shame:a och skambelägga våra systrar.

Ett exempel: I en grupp såg jag en broder lägga upp en hadith som sade, ”Den bästa kvinnan är den som tjänar sin man.”

När en sådan Hadith väljs och bara placeras där framför alla, utan någon kommentar, utan någon förklaring, någon kontext – orsakar den en snedvriden förståelse från läsaren. Om läsaren inte är kunnig påverkar det henne negativt: antingen får hon ångest för hon känner sig dålig, kanske har hon en man som behandlar henne dåligt, eller så ännu värre beskyller hon Islam för att vara orättvis.

Det minsta man kan göra i en sådan situation är att balansera den hadithen med en motsvarande, där Profeten(S) säger, ”Den bäste av er är den som behandlar sin fru bäst”.

Låt oss därför samtala lite om det här med könsroller och mannens och kvinnans ställning.

Jalal & Jamal

När man beskriver Gud brukar man prata om Guds 99 namn, olika namn som symboliserar olika egenskaper. Dessa 99 namn delas upp i två huvudkategorier: Jalal (majestätiska ståtliga namn) och Kamal (vackra sköna namn).

Namnet Allah innehåller alla 99 namn och är balansen mellan dem. Den Perfekta Människan är den människa som förfinat sig själv till den nivån att han polerat fram dessa olika egenskaper hos sig. Han blir alltså en reflektion av Allah, en spegelbild av dessa 99 namn.

3 har älskats av mig

Profeten(S) säger, “Tre (thalath) är älskade av mig: kvinnor (nisa’), parfym (tayyib) och bönen (salah)”.

Vad är då nisa’, som brukar översättas som kvinnor?

Den Heliga Koranen säger:
إِنَّمَا النَّسِيءُ زِيَادَةٌ فِي الْكُفْرِ
Sannerligen är fördröjningen en utökning av kufr…(9:37)

al-Nasiyyo’ betyder fördröjning och är besläktat med ordet nisa’, därför sade Profeten(S) nisa’ för hon skapades efter mannen (Adam(A)) – så hennes grad är ett steg under hans såsom Koranen också säger:

وَلِلرِّجَالِ عَلَيْهِنَّ دَرَجَةٌ
Och männen har en grad (daradja) över dem (2:228)

En hadith säger att Gud skapade Eva från leran som Adam skapades av, och likt honom (Bihaar Al-Anwaar, vol. 11, s. 115;).

Alltså Gud tog den speciella ”tin” (leran) och ur den skapade han först Adam och sen Eva, därav är de lika, av samma ursprung, likvärdiga, men ur en existentiell synvinkel skapades den ena före den andra.

Relationen man-kvinna är inte som Gud->skapelse eller förälder->barn, den är betydligt närmare och mer identisk – förutom en grad – är de som spegelbilder av varandra, varandras avbilder såsom de är Guds avbilder.

I en hadith säger Profeten(S): ”Sannerligen är kvinnor ’shaqaayiq’ till män”. I lexikonet ”Lisan al-Arab” står det att ”shaqaayiq” innebär att de är lika och likvärdliga männen i moral, uppförande och natur på ett sätt att det inte går att säga att kvinnan har varit skiljd från mannen.
Som parantes kan här nämnas att Koranen då nämner att den bäste av er (oavsett kön, ras, ställning osv) är den med best taqwa, Gudsmedvetenhet. Så förutsättningarna är lika, individen fullbordar sedan sitt öde.

Ska man dra det till dess yttersta mått så kanske det kan sägas att Jalal dominerar lite hos mannens kärlek medan Jamal dominerar lite hos kvinnan.

Att människorna sedan rubbar denna nazm och balans av lustar, begär, makt och politiska intressen är en annan diskussion.

Den som har det här synsättet har ett synsätt grundat på kärlek, för den är fylld av andlighet – medan den som älskar mannen eller kvinnan av lust och begär har begränsat henne till en kropp och istället för att dra upp sig själv, istället för att vara en spegelbild för varandra där han i visionen av henne kan kontemplera sitt eget nafs och således lära känna sin Herre – så stärks hans nafs och Gud avlägsnas och han dras ner mot gruset.
Titta så vackert, Profeten(S) sade, thalath är älskad av mig, inte thalathah – alltså han använder och ger företrädelse till den feminina böjelsen av ordet “tre”, inte den maskulina!

Ibn Arabi(RA) skriver, “Vision av Honom i kvinnan är den mest perfekta av alla”.

I boken ”The Tao of Islam” av den kvinnliga Shia-konvertiten från Japan Sachiko Murata, som utforskar könsrollerna ur ett andligt mystiskt religiöst perspektiv nämns det att även olika Gudomliga symboler såsom Tavlan, Lauh-Mahfoz och Pennan, Qalam, kan tolkas sompå ett maskulint och feminint sätt, två parter i en enhet.

Likaså himlen och jorden, som jämförs med maken och frun, där himlen har gift sig med jorden pga. hennes skönhet och dygd. Och se här: det är i enheten mellan himlen och jorden som livet frodas.

Både män och kvinnor når perfektion genom att exemplifiera och uttrycka Guds egenskaper, män tenderar att uttrycka de majestätiska jalali-uttrycken före de vackra jamali, medan kvinnor oftast är tvärtom.

Zaynab(A) i Yazids sal

Efter Ashura när kvinnorna och barnen var tillfångatagna och dragna ända till Syrien, drogs de inför Yazids sal. Där försökte Yazid förödmjuka dem ännu mer och sade, ”Såg ni hur Gud gjorde oss segrande, hur vi dödade era män…”

Yazid försökte framhäva sig som majestätisk, ståtlig och refererade till Guds Jalal som orsakade deras seger.

Men vad svarar Zaynab(A)? Hon säger den legendariska meningen, ”Ma rayta illa Jamila” – Jag såg bara Jamal, bara skönhet!

Det som Yazids trodde var Guds jalal var bara hans perversa syn, medan Zaynab(A) svarade med Guds sanna jamal, trots all sorg och smärta hon bar på var allt vackert, titta vilken syn!

Kvinnans roll

Våra kvinnor, systrar är försvarare av Wilayah särskilt i dessa tider. När religionen har urholkats och blivit bara till en sed och tradition, när uppvisandet av religiösa symboler avskys allt mer av samhället: när den här systern går ut i samhället, när hon bär en slöja, oavsett hur religiös hon är eller inte, oavsett om hon sminkar sig eller inte, oavsett om hon ber eller inte, hon är föremål för attacker: toppen av hennes kropp, huvudet, hennes krona, har lagt en stor skylt på som säger ”Allahu Akbar”, ”Stolt muslim”.

Det är lätt för bröder att sitta i moskén eller i deras komfortzon bakom datorskärmen, ha ett litet skägg som ändå är trendigt idag, och skriva slogans på internet, men i slutändan – den muslimske systern, oavsett om hon religiös eller inte, oavsett om hon precis tagit på sig slöjan, har full abaya, eller älskar mode och trender och färger – alla dessa dras över en kam av samhället, och får utstå samma prövningar, samma blickar, samma hat.

Gud kompenserar

Det vackra i det här är att det är Gud som dömer. Gud vet om kvinnornas svårigheter och prövningar.

• Hadith om när kvinnorna klagar till Profeten att dom inte har ett andligt program

Kvinnornas etablerar Majlis Azaa

the daughter of ‘Ali said:
”Woe upon you O people of Kufa. Do you realise which piece of Muhammad’s heart you have severed! Which pledge you have broken! Whose blood you have shed! Whose honour you have desecrated!. It is not just Husayn whose headless body lies unburied on the sands of Karbala’. It is the heart of the Holy Prophet. It is the very soul of Islam!”
* The first majlis touched and moved the people of Kufa so deeply as to give rise to both the Tawwabun movement and al-Mukhtar’s quest for vengeance.

The Governor, more conscious of the mood of the people, said that he himself could not make the news public but Abd al-Malik, if he so wished, could make the public announcement. Abd al-Malik announced the news after the morning prayers.
There was such intense weeping and wailing from the homes of Banu Hashim that the very walls of masjidun-nabawi began to tremble. Zainab, Umme Luqman, the daughter of Aqeel ibne Abi Talib came out screaming: ”What will you say when the Prophet asks you: What have you, the last ummah, done with my offspring and my family after I left them? Some of them are prisoners and some of them lie killed, stained with blood. What sort of ajr al-risaalah is this that you disobey me by oppressing my children ?”

Fatimah Binte Huzaam, also known as Ummul Baneen, carried her young grandson Ubaidullah ibne Abbas and prepared to go out. When asked where she was going, she said that she was taking the orphan of Abbas to offer condolences to the mother of Husayn.

Every afternoon men and women would gather at Jannat-ul-Baqee and there would be remembrance of the tragedy of Karbala’ and the weeping and wailing could be heard miles away.

When the prisoners were finally freed by Yazid, they asked for an opportunity to have rites of remembrance in Damascus. A house was made available to them and aza’ al-Husayn went on for over a week.

On their return to Madina, Bibi Zainab took over the leadership of aza’ al-Husayn in the city of the Holy Prophet. This aroused such strong emotions in the people and such revulsion against the oppressor that Amr ibne Said ibne al-Aas wrote to Yazid to have Bibi Zainab exiled from Madina. This was done in the beginning of 62 A.H. Bibi Zainab died shortly afterwards.

På krigsfältet

Kvinnorna var både stöttande för männen och krigare

When her husband Abdullah son of Umayr Kalbi told her that he was going to leave Kufa to defend the grandson of the Holy Prophet, Lady Umme Wahab told him, “It is an excellent idea. May Allah guide you in all circumstances. Please take me with you too.”
Umme Wahab was watching Abdullah from the families’ tents when he was fighting on the day of the battle at Karbala. She became so concerned for the Imam’s safety and had such devotion to him that, even though she had no weapon and no way to fight, she grabbed a stick and came to the battlefield. She told Abdullah, “May my parents be your ransom, sacrifice your life for the sake of the children of the Holy Prophet.”
Imam Hussain then said to her, “May Allah bless you with His best rewards, return towards the women and remain with them, may Allah bless you, women aren’t supposed to fight in the war.” She returned to the tents.
* De säger att kvinnan är en känslomässig varelse, men titta här hur trots hennes känslor hon lyder Imamen och återvänder.
With his wife’s moral support, Abdullah was able to protect the Imam and became the second martyr of Karbala on the day of Ashura. When he died, Umme Wahab went to her husband’s body on the battlefield, and wiping the dirt from his cheeks she said, “May paradise of Allah be pleasant for you! I ask Allah, who bestowed upon you Paradise, to make me your companion over there.” Just then, Shimr commanded his slave to hit Umme Wahab with a stick. The blow killed her, and she died at her husband’s side.

Another family that had come to Karbala with the Imam’s caravan was that of Janada, son of Ka’b, who had come with his wife Lady Bahria and son Amr. When Janada died, Bahria sent Amr to help the Imam. Imam Hussain was hesitant to give the son permission to fight since his father had just been killed, and he thought that it would be too much of a trial for Bahria to lose her son too. The son told the Imam that it was Bahria herself who had dressed him for battle and sent him. So great was the strength of Bahria that she remained focused on the protection of the Imam when her husband had just been killed.
She had grief, yes, but she managed it for a higher purpose, which would not be an easy task for anyone in such circumstances, man or woman.
From her tent Bahria watched her son wage battle, and after Amr was martyred, Bahria herself went towards the enemy with an iron club. Such was her loyalty towards the Imam, she wanted to fight herself. In this instance also, Imam Hussain told her to go back, and she obeyed him and returned to the tents.

It must have been tempting for the women to fight when they saw their imam was in danger, but despite their feelings, they had enough strength inside to obey their Imam’s command. They submitted to Imam Hussain’s authority just as the men had submitted, because they knew he was the true leader, that he cared for them, and had a higher purpose in mind. That purpose would only become clear after the battle, when they would remain behind to continue the Imam’s mission.